I vissa fall har socialtjänsten och vårdgivare såsom överläkare på sjukhus möjlighet att ansöka om att en person ska beredas vård, även om den enskilde inte samtycker eller håller med. Detta sker genom att myndigheten eller överläkaren ansöker om tillåtelse till tvångsvård hos förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten utser då en jurist eller advokat till offentligt biträde för den enskilde. Gemensamt för alla former är det offentliga biträdets roll är att stödja och hjälpa klienten på bästa sätt. Biträdet ska verka för att klienten kommer till tals och får ta del av processen på ett lämpligt sätt. Biträdet ska även förklara processen och guida klienten igenom den. Detta är en viktig aspekt både ur hänseendet att det är viktigt att tillgodose en korrekt och rättvis process, samt att underlätta och framföra parternas åsikter och viljor på ett bra och tydligt sätt. 

Du som är part i ett tvångsmål har rätt att välja ditt biträde i processen. Uppge då namnet på den du önskar ska företräda dig för förvaltningsrätten. I alla tvångsmål står staten för biträdets kostnader, oavsett om den enskilde har valt sitt biträde själv eller inte.  

Tvångsvård av barn och ungdomar kan bli aktuellt när det finns någon allvarlig brist i föräldrarnas omsorg över barnen, eller när barnet självt uppvisar ett sådant beteende som riskerar att försätta honom eller henne i fara. Om socialtjänsten anser att det kan finnas grund för tvångsvård ska de ansöka om tillåtelse hos förvaltningsrätten att omhänderta barnet, eller på annat sätt ge vård till barnet utan barnet och/eller föräldrarnas samtycke.

För unga barn utses det offentliga biträdet också till särskild företrädare för barn, och ombudets uppgift blir då att dels representera barnets vilja och rättigheter, dels att skaffa sig en egen uppfattning om vad som är bäst för barnet och presentera detta till förvaltningsrätten. Barn under 15 år ska inte närvara vid den muntliga förhandlingen i förvaltningsrätten utan företräds av sin särskilda företrädare.

Gällande barn som är över 15 år och föräldrarna, är det offentliga biträdet bundet till deras vilja och ska agera i den riktning som de vill samt tillvarata deras rättigheter i processen. Ju äldre barnet är, desto mer sannolikt är det att barnet behöver närvara på förhandlingen i förvaltningsrätten.

Lagen om psykiatrisk tvångsvård tar sikte på att vårda enskilda som bedöms lida av en så pass allvarlig psykisk störning att de utgör en fara för sig själv eller andra och därför har ett oundgängligt behov av vård, samt då vården inte kan bedrivas på frivillig väg på grund av att den enskilde inte inser sitt vårdbehov, inte vill ha vård, eller är för sjuk för att kunna ge ett grundat samtycke till vård.

Psykiatrisk tvångsvård kan bedrivas på olika sätt, däribland slutenvård (då patienten är inskriven på och befinner sig på psykiatrisk vårdavdelning i stort sett dygnet runt) och öppenvård (då patienten är inskriven på psykiatrisk vårdavdelning, men i stort sett befinner sig utanför avdelningen. Vanligtvis övergår sluten vård till öppen i takt med att den enskildes vårdbehov minskar, men det kan också gå åt andra hållet om läkaren bedömer att patienten försämras och därmed har ett större vårdbehov. För att påbörja psykiatrisk tvångsvård krävs att Chefsöverläkaren på vårdinrättningen ansöker om tillåtelse hos förvaltningsrätten. Detsamma gäller övergångar mellan olika vårdformer enligt ovan. 

Denna lag innehåller bestämmelser om hur vård ska bedrivas när det gäller den som blivit dömd för ett brott, med rättspsykiatrisk vård som påföljd. Den rättspsykiatriska vården ska enligt lag omprövas en gång i halvåret, för att säkerställa att den som vårdas fortfarande har behov av vården.  

När det är dags att ompröva vårdbehovet ska Chefsöverläkaren ansöka om detta hos förvaltningsrätten, som i sin tur utser en advokat eller jurist till att företräda den som får vård.

LVM reglerar hur vården av någon som har ett aktivt missbruk ska bedrivas. Lagen ger socialtjänsten rätt att omhänderta och ge vård till någon som är inne i ett missbruk, även utan den enskildes samtycke. För att lagen ska bli tillämplig krävs att personen inte kan få hjälp enligt socialtjänstlagen, att personen inte kan eller vill samtycka till vård som anses behövlig, och att personen på grund av sitt missbruk riskerar att skada sig själv, sin hälsa, och sitt liv.